Djur

Kinas stora, svart-vita nallebjörn

Med sin typiska, svart-vita päls och sitt kramgoa utseende är jättepandan ett av världens mest välkända och omtyckta däggdjur. Den är också ett av de mest sällsynta på grund av en stor del av dess närmiljö, de orörda och dimmiga bergsskogarna i Kina, har försvunnit under de senaste 100 åren. De pågår nu flera räddningsprogram med syfte att rädda jättepandan från utrotning.

Enstöring

När det inte är parningssäsong lever jättepandan ensam. De är aktiv i skymningen och på natten. Dagen tillbringar pandan i ett krypin i en grotta, ihåligt träd eller tätt buskage. Pandan markerar sitt område med ett skarpt doftande sekret från analkörtlarna. Doften talar även om var pandan är; på så sätt undviker pandan att den får konkurrens om mat. En hannes område är stort och kan överlappa flera honor. Under parningssäsongen försöker han para sig med dessa honor. De annonserar sin brunst genom att lämna särskilda doftmarkeringar och bli mer högljudda än vanligt. Till skillnad från andra björnar går pandan inte i vinterdvala, utan flyttar till lägre, värmare höjder.

Ensamstående mamma

I de få områden där det finns gott om pandor tävlar flera hannar om att få para sig med en hona. Parning sker på våren, och därefter lever pandorna ensamma igen. I augusti eller september, dräktigheten varar lite över fem månader, gör honan i ordning en lya där hon föder en eller två ungar. Hon kan få tre ungar, men det är mycket sällsynt. Liksom andra björnungar är pandaungar blinda och hjälplösa vid födseln. Huden täcks av en tunn päls, vilket är unikt bland björnar. Om maten är knapp, kommer honan bara att föra upp en av ungarna och lämnar alltså den andra att dö. Ungen föds upp på modersmjölk. Ögonen öppnas efter tre veckor, men inte förrän efter tre till fyra månader kan ungarna röra sig fritt. Det tar totalt nio månader innan pandaungen äter de vuxnas mat. Ungen stannar i mammans närhet i ytterligare nio månader innan den ger sig iväg för att hitta ett eget område.

Bambu på menyn

Ungefär 99% av jättepandans föra består av grenar, stammar och blad av bambu. Pandan till bringar upp till 16 timmar om dagen att äta. Eftersom den födan är fattig på näringsämnen måste pandan äta 12-15 kilo om dagen. Finns det unga bambuskott att tillgå, kan den äta så mycket som 38 kilo. Pandan letar mest på marken efter mat men klättrar ibland upp i träd efter godsaker. Trots sitt klumpiga utseende är pandan en skicklig klättrare. Björnen greppar saker med den extra s k tummen på framtassarna, ett extra handlovsben, t ex när den samlar in mat.

Få pandor kvar

Pandan ansågs sällsynt redan i det gamla Kina, men de största förlusterna i antalet har skett under senaste år. Detta på grund av att pandornas skogar har omvandlats till jordbruksmark och bränsle. Det finns ca 1 000 frilevande pandor, och av dessa lever de flesta i 33 pandareservat som täcker en yta av 16 000 kvadratkilometer. Reservaten är små och ligger isolerade från varandra, vilket hindrar individer att flytta för att hitta nya näringskällor eller para sig. Pandor förökar sig långsamt och det är därför inte lätt att ersätta djur som tjuvjagats. Uppfödningsprogram i djurparker har endast haft liten framgång.

Fakta

STATUS: Starkt hotad
LEVNADSSÄTT: Ensam
LÄNGD: 160-190 cm
MANKHÖJD: 65-70 cm
VIKT: Hannar: 70-125 kg
(undantagsvis 160kg)
Honor: 70-100 kg
KÖNSMOGNAD: 4½-7½ år
PARNINGSTID: Mars-Maj
DRÄKTIGHETSTID: 112-163 dagar
ANTAL UNGAR: 1 ibland2 eller3
TID MELLAN KULLARNA: 2 år
FÖDA: Huvudsakligen bambu.
Ibland insekter, bamburåttor,
fisk eller andra växter
LIVSLÄNGD: 34 år i fångenskap,
10-15 i frihet

Närstående arter

De flesta experter är nu ense om
att Jättepandan är en björn
trots det extra fingret på framtassarna,
vilket andra björnar inte har.
Kattbjörnen (Aliurrus fulgens)
anses vara Jättepandans närmaste
släkting. Kattbjörnen är mindre, mer
social och liknar en tvättbjörn.
Den förekommer i sydöstre Asien
och lever också av bambu.

Myt och folktro

I en gammal kinesisk saga berättas om hur
pandan fick sin unika täckning. Några herdinnor
dog när de försökte rädda en panda från en leopard.
Pandorna, som från början var helt vita, bar då
svarta kläder för att visa sin sorg. Tårarna blandades
med färgen i tyget och färgade pandornas päls svart.
När de gned ögonen och kramade varandra blev delar av
kroppen svarta - och så ser de ut än i dag.